Det hela började natten mot tisdagen den 29 oktober. Jag vaknar av att jag känner en sorts mensvärk, fast den är betydligt mycket smärtsammare. Jag tänker inte så mycket mer på det utan försöker somna om. Märker att smärtan kommer tillbaka var tioende minut, men det går ändå att somna om. När Alexanders klocka ringer på tisdag morgon vid 8 tiden är samma känsla kvar och de kommer med intervaller mellan 8-15 minuter, så regelbundet var det inte. Vi håller alla tummar och tår på att, tänk idag kanske vår son kommer till världen!  Alexander åker iväg till jobbet och jag är hemma och tar det lungt med samma känsla som håller i sig och värkar som kommer. Ju mer tiden går, desto smärtsammare blir det och även lite lite mindre tid emellan. Fram emot kvällen ringde vi in till förlossningen eftersom jag hade värkar och jag tyckte även att han rörde sig mindre i magen.De ville vi skulle komma in på en kontroll, så vi begav oss till förlossningen. Vi kollade hjärtljuden och gjorde ett ultraljud. Han mådde bra där inne ♥ Samtidigt ville de se hur mycket öppen jag var och det var 1 cm. Så vi åkte hem igen såklart, men tänk att de äntligen var igång!  Snart skulle vi få se vår son och läkaren trodde att vi kanske till och med skulle ses inatt.

 

Vi åkte som sagtt hem på tisdagen och på onsdagen var det ingen bebis ännu. Natten var jobbig och jag sov verkligen nästan ingenting. Låg i badet till och från hela natten och så fortsatte jag med under dagen. Alexander valde att stanna hemma från jobbet eftersom att mina värkar var kraftigare och mer tätt inpå varandra. Under dagen var vi ute och gick massa för att försöka få det att komma igång..Även denna kvällen ringde vi in till förlossningen, jag kände att jag var tvungen att få något att sova på, citodon eller dylikt. Vi var välkomna in igen såklart. Några barnmorsker som jobbade kvällen innan var förvånade över att vi inte kommit in tidigare och att ingen bebis fanns ännu, då kände man att nu får de vara dags snart. Vi fick göra ännu en kontroll och kollade hur öppen jag var, denna gången 2 cm. De erbjöd mig att stanna kvar över natten för att få morfin, för att få sova. Men jag envisades med att åka hem med tabletter istället ( som jag visste inte hjälpte) mycket skönare att vara hemma. Resulterade i ännu en sömnlös natt.

Torsdagen började med att värkarna höll i sig som de senaste dagarna, men nu gjorde det väldigt ont. Jag andades igenom värkarna som nu kom med 5 minuters mellan rum och var så hela dagen. Alexander ville att vi skulle åka in men jag ville vänta lite till. Han ville mest att jag skulle få smärtlindring så jag slapp denna smärta. Framåt 5 tiden så gav jag med mig. Ännu ett samtal till förlossningen. Alexander skötte samtalet och han fick prata med en läkare. Vi skulle komma in för en kontroll och var det inte igång skulle de sätta igång mig dagen efter. Vi packade våra väskor ( hade aldrg med oss BB väskan till förlossningen någon gång av de andra besöken) och drog iväg.  Vi fick komma in i ett rum där man förlöser och jag blev undersökt. Denna gången var jag öppen 4 cm och barnmorskan sa till oss att vi inatt kommer bli föräldrar. Det var helt sjukt att höra,vi var där, vi skulle få träffa vår son inom några timmar! Det var bara att ringa min syster som fick åka hem till enya och vara med henne, vår älskade vovve. 

 

Vi kom in till förlossningen runt 6 halv 7, och värkarna var nu med 3-4 minuters intervall. Jag tyckte jag klarade mig bra utan någon smärtlindring ett tag till. När klockan blev runt 8-9 ( tiden var svår att hålla koll på) var värkarna väldigt kraftiga och jag brörjade med lustgas. Gåstol hade jag även,jag vägrade ligga ner! Så där stod jag med lustgas och min gåstol och andades igenom varje värk som kom tillsammans med Alexander. Han stöttade mig och vägledde mig genom värkarna när jag glömde bort att andas. Såklart var Alexander tvungen att testa lustgasen, så vi hade ett stund då vi båda skrattade så vi nästan dog för att vi båda var helt snurriga, haha. Värkarna blev mer och mer intensiva och nu var det 1-2 minuter mellan värkarna. Klockan 00-00 kände jag att jag ville börja krysta men jag kunde inte då jag var öppen 9 cm. Läkaren kom in och såg att lill killen ville ut och att min kropp ville och var redo för att krysta. För att det skulle flyta på och för att jag skulle öppna mig de sista fick jag bedövning på livmodertappen. Då sa de bara poff! Klockan var då 00:20 och klockan 00;41 var William ute. Det är svårt att skriva exakt hur de kändes, men det jag minns är att jag hallucinera rätt rejält mot slutet. Dem sista krystningarna som var, var jag helt plötsligt en patient i greys anatomy.  Jag låg där och skulle föda barn och när jag ska göra sista krystningen så ser jag på monitor ( fortfarande i hallucinationen) att jag är på väg att dö. Mina hjärtslag börjar gå ner och tillslut blir det bara ett streck och de piper. Rätt var de är vaknar jag upp och då har jag min älskade son på bröstet!